AnnasOlika

En sak som definitivt är trevligare med att vakna upp på landet jämfört med i stan är utsikten. Att titta in i ett annat hyreshus är ju mindre trevligt...

 

 

 

 

Ja den stackars huvudvägen på Öland hade inte en av sina bästa dagar då vi åkte tillbaka till Kalmar igen. Men det var ingen fåk så trots allt bättre än när vi åkte i motsatt riktning...

En fil och galet höga drivor

Johan och jag hade ju bestämt oss för att fira jul ihop i år och därför dela upp julafton mellan våra familjer. Klockan fyra på julaftons eftermiddagen var det därför dags att sätta sig i bilen och bege sig upp mot Löttorp på norra Öland. Det rapporterades om snökaos och klass två varning på hela Öland så det kändes minst sagt som en mindre bra idé att ge sig ut, men iväg kom vi.

Ni som har läst boken Nattfåk vet nog vad en fåk är, annars skriver wikipedia såhär; "Fåkens kraft ska inte underskattas, då den ofta slår till väldigt fort och ändrar ett vanligt snöfall till en typ av snöstorm som kan vara livsfarlig att vistas i. Vindbyarna tillsammans med det rika snöfallet gör förutom att sikten blir obetydlig också att luften blir svår att andas. Risken att gå vilse är väsentlig."

Fåken slog till ett par gånger på vägen upp mot norra Öland och det var allt lite obehagligt. Sikten ändrades otroligt snabbt och vi var tvungna att stanna bilen och stå stilla tills vi långsamt kunde krypa framåt igen.

Från det här...

 

...till det här på nån minut! Galet

 

Vi tog oss fram tillsist även om det tog en bra stund längre än vad det brukar ta, men vi kom iallafall fram helskinnade!

Då är jag ännu en gång installerad i mitt gamla hem och som vanligt fylls jag av blandade känslor. Jaja, det ska väl gå i år med. Datorn är iallafall med och internet funkar, check!

Sov tills Johan ringde och väckte mig vid 11 idag. Trött eller vad? Det har helt klart varit jobbiga veckor i slutet på terminen. Tentan kändes sådär, chansade på mycket (var flervalsfrågor) och då svaren kom upp igår insåg jag till min stora glädje att gissat rätt på det mesta. Fysiologi -check! Förhoppningsvis.

Fick den stora äran att klä granen idag, och vilket praktverk jag skapade! Nu står den där nere och glänser och jag är mycket stolt (bara lite ironi, julen gör mig något bitter).

Nu har jag nog snart nått botten för denna termin. Tror inte jag varit så skoltrött som jag är just nu någonsin. Ändå känns det lite sorgligt, för imorgon är det sista gången jag, Emelie, Vickan och Christine pluggar tillsammans. Christine åker nämligen till Kanada i början av nästa år medan vi andra ska läsa en c-kurs i biologi. Tråkigt, men så är det. Var lite ledsen när jag lämnade det fantastiska mattegänget med, de andra fortsatte ju med fysik.

Ögonen svider och jag orkar nog inte vara upp mycket längre, så hoppar dagens utmaningsinlägg. Skulle inte kunna skriva något vettigt alls om vad kärlek är just nu. Vet bara att det då inte är fysiologitentan!

Idag har jag varit flitig och fotat allt jag ätit för att klara av den fjärde dagen på min utmaning. Det kändes rätt lamt kan jag säga, som nån modebloggare som fotar allt liksom. Men men here we go!

Frukost; risgrynsgröt, chaite, c-vitamin (som jag måste ha varje morgon), clementin och pepparkakor

 

Lunch; thairester från igår

 

Middag; pommes, köttbullar och bearnaisesås. Låter äckligt men är helt fantastiskt, brukade äta det på Ikea när jag jobbade ibland :P

 

Och så lite efterrätt då...

 

Sen har jag även druckit glögg och ätit en massa clementiner men de fick inte vara med på bild. Om jag ska summera dagen kan jag nog inte säga att det var den nyttigaste men att det kunde varit värre. En god matdag var det i vilket fall!

Skulle precis skriva dagens inlägg i min 30 dagarsutmaning men såg att rubriken var det här åt jag idag, vilket jag inte kollat innan. Känns som det blir roligare med bilder så det får vänta tills imorgon!

Nu blir det sängen, galet trött efter allt plugg plus min måttliga bakfylla.

Plugget gick över förväntan idag md tanke på hur jag mådde imorse. Vi gjorde det till något ganska trevligt ändå, gick och köpte thaimat till lunch och drack ett par glas rödvin framåt eftermiddagen. Efter åtta timmars plugg började jag dock tröttna och gjorde ett spel till Vickan och Emelie. Spelplanen var utformad som ett nefron, en enhet i njurarna, och målet var att komma ned i urinröret och bli urin. Hade man otur reabsoberades man hamnade i blodomloppet igen och fick börja om. Under spelets gång fick man svara på en mängd fysiologirelaterade frågor. Vad säger ni om nördstämpeln på det va? ;)

Såhär såg spelplanen typ ut, start i Bowmans kapsel och mål i collecting duct hehe

Mycket trevlig kväll igår måste jag säga. Johan och jag lagade mat, en hel ugnsstekt kycklig efter Jamie Olivers recept. Har gjort den ett par gånger förut och den är så god! Vickan och Samuel kom över och åt och sen drog vi oss ner mot stan. Lyckades få ett bord på De Klomp, ett ställe som vi alla tänkt gå till länge men som ingen lyckats ta sig till. Köpte konstigaste ölen ever till Johan, stod i nån slags träställning. Han ville ha nåt roligt sa han :)

Sen blev det Kinect hos Vickan och Samuel, riktigt roligt var det! Det flög många beskyllningar i luften då nån förlorade, då var det spelet som var buggigt. Ja jag vet inte det... Jag var rätt dålig, inte såå förvånande men vann iallafall en tävling när man skulle kasta basketbollar. Har aldrig varit en talang innan men tydligen i spelet. Kul att spelet känner av om nån går och sätter sig, då pausar den och vill att alla ska stå upp. Inte lätt att smita undan!

Man kan se vilka som varit i Egypten nyligen och vilka som inte har det :P

 

Nu blir det till att gå över till Emelie för att plugga. Det här blogginlägget var ett test för att se om jag kunde fokusera så pass länge att jag hann få ihop något sammanhängande, verkade funka iallafall. Inte pigg om jag säger så, och kanske knappt nykter känns det som ;)

Sommaren 1947, Helsingfors. En älskad dotter föds på Helsingfors sjukhus. De nyblivna föräldrarna tittar på varandra och är så glada över det lilla barnet som är deras, trots alla motgångar de fått gå igenom. Mannens släkt gillar inte det nya äktenskap med den 25 år yngre sekreteraren och vill inte ha något med varken henne eller barnet att göra. Vi har varandra tänker de, och tillsammans är vi världens finaste lilla familj.

Sommaren 1953, Helsingfors. En liten flicka går hand i hand med sin mamma längs stadens gator. De har precis varit på begravning, den första flickan varit på. Flickan förstår inte varför pappa var tvungen att lämna dem, men vet att han var sjuk och att han har det bättre nu. Hon förstår inte heller varför pappas släktingar var så otrevliga mot henne och mamma, vad har de gjort för fel? Hon är glad att hon har sin mamma iallafall, hon vill gärna berätta för mamma att de kommer att klara sig fint även fast de nu är ensamma. De går hem och dricker lite varm choklad och flickan kan till sist somna i mammas famn.

Våren 1959, en båt på väg mot Sverige. Flickan sitter ensam och tittar ut över havet. Hon vet att hennes 10 år åldre halvsyster finns någonstans på båten men hon har inte sett henne sedan de klev ombord. Hon känner sig hemskt ensam och undrar vad som kommer att hända med henne nu. Hon önskar så att mamma var med, men det går inte för mamma är en ängel nu, tillsammans med pappa i himeln. Hon hoppas att den nya fosterfamiljen i Sverige kommer vara snäll mot henne och att hennes storasyster äntligen kommer att tycka om henne. 12 år gammal kommer hon att börja ett nytt liv i en ny stad, i ett nytt land.

Ingen uppiggande historia såhär en fredagkväll, men min mammas uppväxt var tuff och jag beundrar henne för att hon tog sig igenom alla de prövningar hon utsattes för både i Finland och i Sverige. Hon utbildade sig senare till sjuksköterska, flyttade till Kalmar och började jobba på barn och ungdomspsykiatriska avdelningen. Idag är hon förtidspensionerad och bor på vår gård tillsammans med pappa och sin lilla hund och islandshäst.

Min pappa är bondsonen från Småland med ett stort teknikintresse. Utan någon mer utbildning än motsvarande gymnasiet har han jobbat sig upp inom diverse teknikföretag och de senaste 15 åren har han jobbat som kvalitetschef och rest mycket till Kina, USA osv. En dag fick han nog, sa upp sig och tog något år ledigt och arbetade i sin älskade skog. Idag är han konsult inom kvalitetssäkring av företag och reser återigen mycket, ofta till Israel.

Vi har haft våra svackor men mina föräldrar kommer alltid betyda otroligt mycket för mig.

Eller nej kanske inte. Inte mycket roligt att se fram mot i helgen då den enbart ska ägnas åt fysiologiplugg. Sjuk kurs alltså, detaljnivån är helt galen och hur ska jag få in allt i mitt stackars huvud?

Sookie har dessutom drabbats av sin återkommande "vintersjuka", hon är helt vild på morgonen och bara springer runt i lägenheten. Minns att det var så förra året med, höll på att ge bort henne kring jul för jag stod inte ut med att inte få sova. Känner att vi snart är där i år med, jobbigt :(

Nej nu blir det till att klä på sig och sedan ge sig ut på en härligt kylslagen promenad bort till Valla. Mmm, underbara tider...

Trodde det skulle handla om mina föräldrar idag men det var visst imorgon såg jag. Jaja.

Känner mig lite ställd nu när jag ska skriva något om detta ämne. Om man ser till mina tidgare år var djur min största kärlek, hundar, katter, hästar. Killar fanns liksom bara där i periferin, det var inget jag intresserade mig för någon längre stund. Oskyldiga svärmerier hit och dit i skolan och självklart den obligatoriska besattheten för diverse artister. Minns jag hade djupa crusher för bland annat Casper i Arvingarna och Taylor i Hanson. Det var tider det!

I gymnasiet började jag väl bli allt mer intresserad av det motsatta könet på riktigt och ville gärna ha en pojkvän, vilket jag aldrig riktigt lyckades med. Då jag var nånstans mellan 18 och 22 hade jag en så kallad vild ungdomstid och gjorde en del saker jag kanske ångrar idag. Ville helst ha en riktig pojkvän men blev aldrig intresserad av någon på riktigt utan lekte mest runt och de stackars pojkvänner jag hade, hade jag mest bara för att.

Trodde ett tag att jag aldrig skulle bli kär på riktigt då jag ständigt tröttnade på allt och alla, min förmåga att tröttna på saker väldigt fort ät ytterligare en av mina kanske mindre bra egenskaper.

Då jag började på Ikea sommaren 06 förändrades dock allt och jag träffade Johan. Jag blev nog kär i honom första gången jag såg honom och det fanns liksom ingen tvekan. För första gången visste jag vad jag ville ha och lyckligt nog ville han ha mig med. Idag kan jag utan tvekan säga att min första kärlek också är min nuvarande, och det känns riktigt bra! Nu är det fyra och ett halvt år sen vi träffades och jag kan inte tänka mig ett liv utan Johan.

Nu är jag hemma hos Julia som bjudit mig och Maria på en god middag bestående av lövbiff och pasta. Fint att bli bjuden på mat! Innan var jag och Maria en sväng på stan och jag köpte julklappar till Johan, skönt att ha det fixat.

Ikväll är det dags för Paradise Hotel finalen, woho! Ska bli spännande. När jag väl kommer hem ska jag skriva på nästa punkt på min 30 dagars lista, idag kommer det handla om mina föräldrar tydligen :)

Rubriken ger ju en viss ångest, vad ska man egentligen ta upp om sig själv? Men gör en liten sammanfattning av mitt liv so far.

Jag är uppväxt i Kalmar, en bit utanför stan på min pappas föräldragård. Min pappa är smålänning så långt bak man kan komma och min mamma är svensk/finsk/rysk. Har två bröder men de är mycket äldre än jag så jag är ett riktigt sladdbarn. Hela min uppväxt kretsade i princip runt två saker, skolan och hästar. Hade mina egna hästar från barnsben till dess att jag var 22 ungefär och tävlade mycket i dressyr. Valde naturvetenskap på gymnasiet då jag hade ganska höga krav och många planer inför framtiden.

Vad hände sen då? Känns som allt förändrades när jag gick ut gymnasiet på något sätt. Den där vilsenheten infann sig och jag jobbade ett år på McDonalds och försökte komma på en plan, som slutade i rysk historia på Kalmar Högskola. Egentligen var det en en liten kurs men då jag inte hade något för mig fortsatte jag läsa till östersjöekonom som då var ett treårigt program. Hade ett riktigt kul år men sen kände jag att det inte var riktigt rätt. Back to work igen, började jobba på det stora blågula varuhuset som precis öppnat i Kalmar samtidigt som jag även jobbade som personlig assistent.

Något som varit en röd tråd i hela mitt liv är min oförmåga att fatta beslut. Vid tidpunkten ovan mådde jag inte vidare bra eftersom jag inte hade en aning om vad jag skulle göra och vad jag ville med mitt liv. Nånstans här träffade jag min Johan och det blev något av en nytändning för mig. Vi bestämde oss för att flytta till Linköping då jag slutligen valt att plugga Industriell ekonomi. Jag gick en vecka på programmet, sen kände jag att det var skit och att jag inte ville leva mitt liv under ständig press och hets enbart för status och pengars skull, vilket var en otroligt stor insikt för mig, då detta alltid varit målet. Beslutet att hoppa av var ett av de jobbigaste jag tagit för det kändes på något sätt så otroligt livsavgörande, och det tror jag att det var också.

Hoppade på lärarprogrammet, blev inlurad att läsa matte av en påstridig studievägledare och efter det valde jag biologi. Känns kanske inte helt hundra alla gånger men var så trött på att inte fatta något beslut så på det stora hela känns det skönt. Ska ju även ta en kandidat i biologi så det är ju en alternativ arbetsmarknad framöver.

Jahapp, så var det med det. Något ytlig beskrivning men lovar det kommer bli djupare framöver under de andra rubrikerna, hehe...

Den här utmaningen läste jag om hos Zarah-Lou, eftersom jag inte klurat ut hur jag ska bära mig åt för att länka i ett inlägg lägger jag in hennes adress i min länklista. Det är i vilket fall en läsvärd och rolig blogg som jag följt väldigt länge nu så den förtjänar att vara där! :)

Hur som helst, utmaningen går ut på att man under en månads tid skriver ett inlägg kring rubrikerna nedan. Jag som är lite motivationslös just nu tycker det känns som en bra grej hehe. Ska bli spännande att se hur det går!

Förlåt för min sugiga uppdatering men det känns inte som det har hänt nåt alls värt att skriva. Inte för att jag brukar skriva de mest meningsfulla uppdateringarna men ändå.

Helgen var väldigt lugn, har känt mig helt tom på energi den sista tiden. Trodde ju det var bättre där ett tag när jag precis tagit en paus från Ikea men nu är jag tröttare än någonsin. Har noll lust att plugga och noll lust för VFUn. Men den är åtminstonne avklarad för den här gången! Imorgon har vi konferens kl 8 men sen blir det bara till att plugga (yey...).

Det enda jag vill är att pyssla hemma, plocka och fixa med ljusen och sånt. Så vi har det inte så stökigt just nu, alltid nåt. Snart kommer pappa som jobbar i Åtvid idag och då ska vi äta pizza, fejnt!

Jag är så trött och vill inget hellre än att gå och lägga mig. Men kan jag det? Jo, men jag kommer inte få en blund på minst två timmar till. Grannarna som råkar ha sitt vardagsum vägg i vägg med vårt sovrum har nämligen en riktigt brakfest. Det skriks och skrålas något helt galet av män i åldern 35 plus, och det är ingen skönsång kan jag lova...

De spelar sån där riktig bonnrock som jag är ack så van vid från Kalmar, inget fel i det men med denna volym och skriksång blir det liiite för mycket. Funderar på att sova i soffan, men ska det verkligen vara såhär? Johan gick in och sa till dem en gång, de fattade inte utan ville bjuda in honom istället. Lite dämpning blev det till sist iallafall.

Men en "rolig" detalj, senaste festen var en skrikfest utan dess like, och sen framåt 10 på morgonen hörde man kraftiga spyor från lägenheten (deras toalett gränsar till vårt vardagsrum har jag noterat...). Det tyckte jag var rätt roligt ändå, fast mest sjukt äckligt.

Johan la sina raggsockar över Sookie för att jävlas lite, men det föll inte så väl ut. Hon verkade trivas och tycka det var skönt, hon kanske frös lite?

Har kört ett litet städpass såhär på förmiddagen. Går sådär, har hittills bara gjort klart köket. Känns som ett evighetsprojekt, tycker jag städar varje dag just nu men inget händer. Fy vad tjatigt det är!

Sookie "hjälper" mig iallafall, eller roar mig lite kanske är mer rätt. Jag tillverkar små aluminiumbollar åt henne som hon springer som besatt efter och sen kommer hon med dem i munnen och vill jag ska kasta igen.

Ikväll kommer biologitjejerna hit, ska bli roligt! Dricka lite vinglögg, äta lussekatter och skriva på en labbrapport vi blivit underkända på. Men det var en skitlabb också vill jag tillägga ;) Den kommer säkert bli ännu bättre nu med lite alkohol i blodet...

Nej kiwanon var en stor besvikelse. Att den smakade gurka var sant, dvs ingenting. Den enda bismaken jag kände var smaken av de där vita strängarna som man kan få med från bananskalet, alltså inte så gott.

Åt en fjärdedel av den sjuka frukten, ska tvinga mig äta upp resten med, så svindyr som den var! Stod även i häftet att den var bra för viktminskning, jag förstår varför...